Äktenskapsbalken
Dikussionerna kring äktenskapet fortsätter
M, Fp och C har som bekant desvärre beslutat sig för att köra över sin bundsförvant Kd. Dels är det ifrågasättbart hur en partiallians skall kunna fungera när tre partier berövar det tredje att leva ut i sina hjärtefrågor. Det nuvarande förslaget är att avskaffa partnerskapslagstiftningen till förmån för en könsneutral äktenskapsbalk. Däremot skall man dock inte tvinga enskilda samfund att viga homosexuella mot deras vilja. Man kan undra hur hållbart det blir i längden. Det är väl snarare en sorts temporär kompromiss som sannolikt kommer att rivas upp för eller senare. Jag såg att exempelvis Aurelius (m) i en debattartikel var starkt kritisk mot sitt partis förslag.
I grund och botten är frågan så otroligt enkel. Politiken ska inte in i religionen, men religionen skall inte heller in i politiken. Det krångliga med äktenskapet idag är att kyrkosamfunden får en myndighetsroll som myndighetsutövare. Dels har kyrkorna hand om det religiöst cermoniella, givetvis. Idag är det även samfundet som sköter den juridiska biten - att makarna registreras och får särskilda rättigheter och skyldigheter mot varandra när det gäller exempelvis arv. Politiken och religionen är forfarande inlindade i varandra - ett arv från tiden med en statskyrka.
Kd:s förslag i frågan är faktiskt riktigt klockrent. Lösningen är helt enkelt att avskaffa äktenskapsbalken till förmån för en könsneutral samlevnadsbalk. Vigselrätten, eller vad än man vill kalla det, blir ett statligt monopol. Kyrkorna får sedan välja att utforma sina cermonier hur de vill.
I praktiken skall det alltså gå till så att makarna skickar in ett papper till en statlig myndighet, vilket resulterar i att de blir juridiskt vigda/ingår partnerskap. Sedan kan man gå och fira det var man vill, oavsett om det är en religiös cermoni i en kyrka, en moské, en synagoga eller bara en trevlig sammankomst i hemmet.
Det ju egentligen två universalt erkända rättigheter som krockar.
För det första är det rätten till sexuell läggning. Givetvis skall juridiska regler gälla alla som bor tillsammans oavsett kön. För min del kan jag även tänka mig att införa juridisk polygami. Lever ett antal människor tillsammans borde samma regler gälla oavsett omständigheterna. Staten skall inte ha rätt att värdera olika varianter av samlevnad. Av princip skall ju alla vara lika inför lagen.
För det andra berör frågan även religionsfriheten. I religionsfriheten måste det ju givetvis ingå att jag ska få utforma mina religiösa cermonier hur jag vill, utan att bli pressad av staten. Religiösa cermonier är ju i närmast lite som skådespel där olika roller måste matchas med olika skådespelare. Vem vill exempel klandra SVT för att inte Sven Wolter fick spela Selma Lagerlöf? Vill ett samfund att deras vigslar ska gå till så att det finns en manlig präst, en make och en hustru, borde de inte få det då? Om ett annat religiöst samfund illa fira samma cermoni genom att ha två kvinnliga präster, tre hustrur och en make, borde inte även de ha rätt till det?
Staten bör om något garantera såväl religiös frihet som frihet i samlevnaden.
I grund och botten är frågan så otroligt enkel. Politiken ska inte in i religionen, men religionen skall inte heller in i politiken. Det krångliga med äktenskapet idag är att kyrkosamfunden får en myndighetsroll som myndighetsutövare. Dels har kyrkorna hand om det religiöst cermoniella, givetvis. Idag är det även samfundet som sköter den juridiska biten - att makarna registreras och får särskilda rättigheter och skyldigheter mot varandra när det gäller exempelvis arv. Politiken och religionen är forfarande inlindade i varandra - ett arv från tiden med en statskyrka.
Kd:s förslag i frågan är faktiskt riktigt klockrent. Lösningen är helt enkelt att avskaffa äktenskapsbalken till förmån för en könsneutral samlevnadsbalk. Vigselrätten, eller vad än man vill kalla det, blir ett statligt monopol. Kyrkorna får sedan välja att utforma sina cermonier hur de vill.
I praktiken skall det alltså gå till så att makarna skickar in ett papper till en statlig myndighet, vilket resulterar i att de blir juridiskt vigda/ingår partnerskap. Sedan kan man gå och fira det var man vill, oavsett om det är en religiös cermoni i en kyrka, en moské, en synagoga eller bara en trevlig sammankomst i hemmet.
Det ju egentligen två universalt erkända rättigheter som krockar.
För det första är det rätten till sexuell läggning. Givetvis skall juridiska regler gälla alla som bor tillsammans oavsett kön. För min del kan jag även tänka mig att införa juridisk polygami. Lever ett antal människor tillsammans borde samma regler gälla oavsett omständigheterna. Staten skall inte ha rätt att värdera olika varianter av samlevnad. Av princip skall ju alla vara lika inför lagen.
För det andra berör frågan även religionsfriheten. I religionsfriheten måste det ju givetvis ingå att jag ska få utforma mina religiösa cermonier hur jag vill, utan att bli pressad av staten. Religiösa cermonier är ju i närmast lite som skådespel där olika roller måste matchas med olika skådespelare. Vem vill exempel klandra SVT för att inte Sven Wolter fick spela Selma Lagerlöf? Vill ett samfund att deras vigslar ska gå till så att det finns en manlig präst, en make och en hustru, borde de inte få det då? Om ett annat religiöst samfund illa fira samma cermoni genom att ha två kvinnliga präster, tre hustrur och en make, borde inte även de ha rätt till det?
Staten bör om något garantera såväl religiös frihet som frihet i samlevnaden.
Guantanamo
President Obama avvecklar koncentrationslägret
Den nytillträdde amerikanske presidenten Barack Hussein Obama verkar lovande på många sätt. Ett av hans första beslut som president var att inom ett år stänga Guantanamo-"fängelset". Det i sig måste onekligen betraktas som ett riktigt beslut. I praktiken är fånglägret ett sorts koncentrationsläger. I en rättstat är varje individ per definition oskyldig till saken prövats i domstol, vilket sällan eller aldrig varit fallet på Guantamo. Således är Guantanamo ett fängelse för osyldiga.
Det är klart att amerikanerna har all rätt att försvara sig mot hot. Men att systematiskt spärra in krigsfångar utan rättslig prövning gör knappast världen till en bätre plats. Det påminner mer om Stalin eller Hitler.
Problemet med Bush-ideologernas "korståg mot terrorismen" är att det så snabbt tydligt tangerar till att bli något antidemokratiskt, rent av fascistiskt. Många antidemokratiska regimer har byggts upp genom enfrågepartier, som menat att just den här frågan varit så viktig att man behövt tumma lite på de demokratiska spelreglerna. I Bush-USA var det kampen mot terrorismen. Krigsfångarna kallades för "tillfångatagna terrorister". I praktiken borde ju rimligen en fiende fånge från ett krig vara en krigsfånge, inte en terrorist? Krigsfångar har ju trots allt rättigheter enligt internationella konventioner. "Terrorister" saknar dock sådana, så rubriceringen blir än lätt flykt från ansvarstagande.
Ett annat problem är att det snabbt blir lätt att hävda att all regimkritik är terrorism. Modellen med tjafs om "terrorism" plagieras ju nu av många diktaturer, där frihetsrörelser betraktas som terrorister och enligt amerikansk modell kan sättas i koncentrationsläger utan rättslig prövning. Exempelvis betraktar ju Rysslands Putin Tjetjenien-kriget som ett sorts ryskt försvarskrig mot terrorister.
"Kampen mot terror" kan tyckas vara ett lite konstigt skyddsnät stater använder som kan användas för att slippa bli ställd inför internationell krigsrätt.
I grund och botten är det mycket enkelt. I en rättstat är alla oskydliga tills de döms i domstol. I en icke-rättstat frihetsberövas folk lite hejvilt. USA bör, oavsett var i världen man förlägger fängelser, hålla sig till det förstnämnda.
Antingen får man döma fångarna i domstol, om man kan styrka att de begått några riktiga brott. Annars blir man helt enkelt tvungna att släppa dem, i enlighet med demokratiska spelregler.
Det är klart att amerikanerna har all rätt att försvara sig mot hot. Men att systematiskt spärra in krigsfångar utan rättslig prövning gör knappast världen till en bätre plats. Det påminner mer om Stalin eller Hitler.
Problemet med Bush-ideologernas "korståg mot terrorismen" är att det så snabbt tydligt tangerar till att bli något antidemokratiskt, rent av fascistiskt. Många antidemokratiska regimer har byggts upp genom enfrågepartier, som menat att just den här frågan varit så viktig att man behövt tumma lite på de demokratiska spelreglerna. I Bush-USA var det kampen mot terrorismen. Krigsfångarna kallades för "tillfångatagna terrorister". I praktiken borde ju rimligen en fiende fånge från ett krig vara en krigsfånge, inte en terrorist? Krigsfångar har ju trots allt rättigheter enligt internationella konventioner. "Terrorister" saknar dock sådana, så rubriceringen blir än lätt flykt från ansvarstagande.
Ett annat problem är att det snabbt blir lätt att hävda att all regimkritik är terrorism. Modellen med tjafs om "terrorism" plagieras ju nu av många diktaturer, där frihetsrörelser betraktas som terrorister och enligt amerikansk modell kan sättas i koncentrationsläger utan rättslig prövning. Exempelvis betraktar ju Rysslands Putin Tjetjenien-kriget som ett sorts ryskt försvarskrig mot terrorister.
"Kampen mot terror" kan tyckas vara ett lite konstigt skyddsnät stater använder som kan användas för att slippa bli ställd inför internationell krigsrätt.
I grund och botten är det mycket enkelt. I en rättstat är alla oskydliga tills de döms i domstol. I en icke-rättstat frihetsberövas folk lite hejvilt. USA bör, oavsett var i världen man förlägger fängelser, hålla sig till det förstnämnda.
Antingen får man döma fångarna i domstol, om man kan styrka att de begått några riktiga brott. Annars blir man helt enkelt tvungna att släppa dem, i enlighet med demokratiska spelregler.
Inflation och skatt
Varför ska människor som går med förlust betala skatt?
Nu såhär efter nyår så får man ju för det första ränteintäkterna på sparkontot, men dessutom dras även preliminärskatten. Börjar man räkna på hur mycket man egentligen tjänar blir man dock besviken. Räntan på mitt sparkonto har legat på 2,5% till 3,5% under året. Inflationen har i år legat på mellan 2,5% till 4% (jag har inte de exakta siffrorna i huvudet men något sådant borde stämma). Låt lite optimistiskt säga att räntan i genomsnitt varit lika hög som inflationen. Pengarna har tappat i värde i samma takt som man fått pengar till följd av räntan. Då har pengarnas verkliga värde varken stigit eller sjunkit - FÖRUTOM; SKATT.
Trots att jag i verkligheten inte blivit ett öre rikare har jag tvingats betala 250 spänn i skatt. Hur rättvist är det egentligen? Min uppfattning är att om en person inte går med vinst skall man överhuvudtaget inte fungera på att beskatta honom. Inte konstigt att det finns fattiga när man vingas betala skatt även om man går back. Får du en krona mer så ska du betala 30 äre i kapitalskatt till staten, oavsett hur mycket den där kronan i verkligheten varit.
Nu lider väl jag kanske inte nämnvärt av att behöva betala 250kr för mitt sparkonto, men tänk då på människor som under kanske 50 år försökt spara men sett sina pengar förtvina.
Ännu tydligare blir exemplet om man tittar på konsumentprisindex och exempelvis husköp. Låt säga att du har en mor-eller farförälder som 1950 köpte ett hus för 90 000 kronor. Enligt KPI motsvarar det i dagens penningvärde 1,5 miljoner. Om han eller hon skulle sälja samma hus idag för 1 miljon kronor skulle det ju i reela verkliga mått innebära en förlust. 1 miljon kronor 2009 är mindre än 90 000 kronor 1950. Enligt skatteverket däremot så har man gjort en vinst med 1 000 000 kr - 90 000 kr = 910 000 kr och ska därmed betala 20% skatt på "vinsten". Trots att man i detta högst realistiska exemplet går med egentlig förlust måste man betala 182 000 i skatt.
Vem tjänar något på det här systemet? Vem? Jo, staten. Staten tjänar pengar på andra människors förlustsparanden.
Problemet med inflationsbeskattning drabbar givetvis äldre och pensionärer hårdast, då framförallt de sparat under längst tider. Hur skulle du känna om du sparat pengar i 30 år när pengarna blir värda mindre och mindre, och desutom måste betala "vinstskatt" till staten? Det är inte kul att bli gammal.
Om jag däremot köper ett hus idag för 1 miljon och säljer det imorgon för 1,5 miljoner är det för mig dock självklart att jag ska betala reavinstskatt på det. Då har jag ju gjort en riktig vinst (vi utgår ifrån en inflationen från en dag till en annan är noll). Men jag ser ingen som helst anledning för staten att plocka pengar från gamla människor som under pensionstiden försöker få ihop en hygglig tillvaro trots att de i verkligheten går med förlust.
I Tyskland började man som bekant efter andra världskriget trycka upp sedlar för full maskin för att betala tillbaka det astronomiska krigsskadeståndet. Detta resulterade i en regäl hyperinflation. Pengarna förlorade sitt värde blixtsnabbt. Sedlar var värda mindre än toapapper och barnen fick leka med sedelbuntar, det var billigare än leksaker.
Tänk om någon köpte ett frimärke för en mark 1915 och sedan sålde det för 1 miljon mark 1925. I verkligheten har han ju knappast gjort någon vinst. Finns det någon som på allvar tycker att han ska betala 20% skatt på de där 999 999 marken han gått med "vinst"?
Det är ju för visso en jättesmart idé för stater. Man ser till att det blir hyperinflation i landet och sedan beskattar man befolkningen för det.
Min uppfattning är att folket inte ska betala skatt för inflationen. Skatt ska man betala för verkliga vinster. Människor som går med förlust ska aldrig beskattas.
Trots att jag i verkligheten inte blivit ett öre rikare har jag tvingats betala 250 spänn i skatt. Hur rättvist är det egentligen? Min uppfattning är att om en person inte går med vinst skall man överhuvudtaget inte fungera på att beskatta honom. Inte konstigt att det finns fattiga när man vingas betala skatt även om man går back. Får du en krona mer så ska du betala 30 äre i kapitalskatt till staten, oavsett hur mycket den där kronan i verkligheten varit.
Nu lider väl jag kanske inte nämnvärt av att behöva betala 250kr för mitt sparkonto, men tänk då på människor som under kanske 50 år försökt spara men sett sina pengar förtvina.
Ännu tydligare blir exemplet om man tittar på konsumentprisindex och exempelvis husköp. Låt säga att du har en mor-eller farförälder som 1950 köpte ett hus för 90 000 kronor. Enligt KPI motsvarar det i dagens penningvärde 1,5 miljoner. Om han eller hon skulle sälja samma hus idag för 1 miljon kronor skulle det ju i reela verkliga mått innebära en förlust. 1 miljon kronor 2009 är mindre än 90 000 kronor 1950. Enligt skatteverket däremot så har man gjort en vinst med 1 000 000 kr - 90 000 kr = 910 000 kr och ska därmed betala 20% skatt på "vinsten". Trots att man i detta högst realistiska exemplet går med egentlig förlust måste man betala 182 000 i skatt.
Vem tjänar något på det här systemet? Vem? Jo, staten. Staten tjänar pengar på andra människors förlustsparanden.
Problemet med inflationsbeskattning drabbar givetvis äldre och pensionärer hårdast, då framförallt de sparat under längst tider. Hur skulle du känna om du sparat pengar i 30 år när pengarna blir värda mindre och mindre, och desutom måste betala "vinstskatt" till staten? Det är inte kul att bli gammal.
Om jag däremot köper ett hus idag för 1 miljon och säljer det imorgon för 1,5 miljoner är det för mig dock självklart att jag ska betala reavinstskatt på det. Då har jag ju gjort en riktig vinst (vi utgår ifrån en inflationen från en dag till en annan är noll). Men jag ser ingen som helst anledning för staten att plocka pengar från gamla människor som under pensionstiden försöker få ihop en hygglig tillvaro trots att de i verkligheten går med förlust.
I Tyskland började man som bekant efter andra världskriget trycka upp sedlar för full maskin för att betala tillbaka det astronomiska krigsskadeståndet. Detta resulterade i en regäl hyperinflation. Pengarna förlorade sitt värde blixtsnabbt. Sedlar var värda mindre än toapapper och barnen fick leka med sedelbuntar, det var billigare än leksaker.
Tänk om någon köpte ett frimärke för en mark 1915 och sedan sålde det för 1 miljon mark 1925. I verkligheten har han ju knappast gjort någon vinst. Finns det någon som på allvar tycker att han ska betala 20% skatt på de där 999 999 marken han gått med "vinst"?
Det är ju för visso en jättesmart idé för stater. Man ser till att det blir hyperinflation i landet och sedan beskattar man befolkningen för det.
Min uppfattning är att folket inte ska betala skatt för inflationen. Skatt ska man betala för verkliga vinster. Människor som går med förlust ska aldrig beskattas.
För övrigt; God fortsättning!
