Sebastian Hallberg

Nu såhär efter nyår så får man ju för det första ränteintäkterna på sparkontot, men dessutom dras även preliminärskatten. Börjar man räkna på hur mycket man egentligen tjänar blir man dock besviken. Räntan på mitt sparkonto har legat på 2,5% till 3,5% under året. Inflationen har i år legat på mellan 2,5% till 4% (jag har inte de exakta siffrorna i huvudet men något sådant borde stämma). Låt lite optimistiskt säga att räntan i genomsnitt varit lika hög som inflationen. Pengarna har tappat i värde i samma takt som man fått pengar till följd av räntan. Då har pengarnas verkliga värde varken stigit eller sjunkit - FÖRUTOM; SKATT.
Trots att jag i verkligheten inte blivit ett öre rikare har jag tvingats betala 250 spänn i skatt. Hur rättvist är det egentligen? Min uppfattning är att om en person inte går med vinst skall man överhuvudtaget inte fungera på att beskatta honom. Inte konstigt att det finns fattiga när man vingas betala skatt även om man går back. Får du en krona mer så ska du betala 30 äre i kapitalskatt till staten, oavsett hur mycket den där kronan i verkligheten varit.
Nu lider väl jag kanske inte nämnvärt av att behöva betala 250kr för mitt sparkonto, men tänk då på människor som under kanske 50 år försökt spara men sett sina pengar förtvina.
Ännu tydligare blir exemplet om man tittar på konsumentprisindex och exempelvis husköp. Låt säga att du har en mor-eller farförälder som 1950 köpte ett hus för 90 000 kronor. Enligt KPI motsvarar det i dagens penningvärde 1,5 miljoner. Om han eller hon skulle sälja samma hus idag för 1 miljon kronor skulle det ju i reela verkliga mått innebära en förlust. 1 miljon kronor 2009 är mindre än 90 000 kronor 1950. Enligt skatteverket däremot så har man gjort en vinst med 1 000 000 kr - 90 000 kr = 910 000 kr och ska därmed betala 20% skatt på "vinsten". Trots att man i detta högst realistiska exemplet går med egentlig förlust måste man betala 182 000 i skatt.
Vem tjänar något på det här systemet? Vem? Jo, staten. Staten tjänar pengar på andra människors förlustsparanden.
Problemet med inflationsbeskattning drabbar givetvis äldre och pensionärer hårdast, då framförallt de sparat under längst tider. Hur skulle du känna om du sparat pengar i 30 år när pengarna blir värda mindre och mindre, och desutom måste betala "vinstskatt" till staten? Det är inte kul att bli gammal.
Om jag däremot köper ett hus idag för 1 miljon och säljer det imorgon för 1,5 miljoner är det för mig dock självklart att jag ska betala reavinstskatt på det. Då har jag ju gjort en riktig vinst (vi utgår ifrån en inflationen från en dag till en annan är noll). Men jag ser ingen som helst anledning för staten att plocka pengar från gamla människor som under pensionstiden försöker få ihop en hygglig tillvaro trots att de i verkligheten går med förlust.

I Tyskland började man som bekant efter andra världskriget trycka upp sedlar för full maskin för att betala tillbaka det astronomiska krigsskadeståndet. Detta resulterade i en regäl hyperinflation. Pengarna förlorade sitt värde blixtsnabbt. Sedlar var värda mindre än toapapper och barnen fick leka med sedelbuntar, det var billigare än leksaker.
Tänk om någon köpte ett frimärke för en mark 1915 och sedan sålde det för 1 miljon mark 1925. I verkligheten har han ju knappast gjort någon vinst. Finns det någon som på allvar tycker att han ska betala 20% skatt på de där 999 999 marken han gått med "vinst"?
Det är ju för visso en jättesmart idé för stater. Man ser till att det blir hyperinflation i landet och sedan beskattar man befolkningen för det.
Min uppfattning är att folket inte ska betala skatt för inflationen. Skatt ska man betala för verkliga vinster. Människor som går med förlust ska aldrig beskattas.