Peace and Love
Tre kommunister "debatterar" kommunism i konsensus. De kommer inte helt otippat fram till att kommunism är det bästa. I publiken hördes irriterade röster som ifrågasatte hur det kunde vara en "debatt" om det inte fanns någon som sade emot. Göran Greider (t v), ledarskribent på Dalademokraten är alltid lika förutsägbart förvånande. Karln byter ju aldrig ens den där skogshuggarskjortan. Här klämmde han ur sig att han tyckte att Sverige skulle återinföra slaveriet för att komma till bukt med offentlig sektors finansiella problem och garantera välfärd. Temat för årets Peace and Love var ju som sagt "frihet", me man kan undra hur de tänkt..
Johan Tell höll en kommunist-enviromentalistisk föreläsning om domedag. Han blandade till och med in kristendomen. Hans slutsats var att avlatshandel var bra. Till sin hjälp hade han några suspekta uträkningar som visade att den som var rik nog att betala mycket i avlat också var mycket godare som människa och bidrog mindre till undergång.
"Debatt" om "frihet" med bland annat Hasse Aro, Leif Pagrotsky (S) och Marcus Birro. Den mynnade ganska snabbt ut i en ganska intressant filosofisk diskussion om förlåtelse.
Fullständigt utspårad "debatt" om "frihet" med bland annat Mark Levengood. Den kom till större delen att handla om masturberande män. En ur publiken ställde gjorde ett drogliberalt uttalande. Jag stödjer det knappast i sak, men jag blev förvånad över hur ofärskämt panelen viftade bort den faktiskt ganska viktiga frågan. Publikdeltagaren jämförde cannabis med socker/fett. Levengood svarade då flinandes att det är dumt att knarka och att han i stället bör ta sina överviktiga vänner på promenad. Jag hade förväntat mig lite mer djup av en debatt om "frihet" än svammel om masturberande män (vilket panelen tyckte var jätteroligt att prata om).
Debatt om konstnärlig frihet. Det fanns knäppgökar som tyckte att Lars Wilks var dum konstnär när han kritiserade en av världens mäktigaste religioner men Anna Odell var snäll konstnär när hon slog psykvårdare. Även om debatten var ganska bra (för att vara på P&L) fattades lite av djupet man hade önskat sig.
Även när det gällde monterplaceringarna på P&L fanns övertydliga vänsterdrag.
Vänsterpartierna fick ha sina montrar på paradgatan. Dessa ramlade man nästan in i när man kom från huvudentren.
CUF fick stå bakom Grön Ungdom och Ungvänster, om dock ändå på paradgatan.
LUF fick stå på en gräsplätt bakom ett träd, vilket kan synas lite märkligt.
MUF fick stå avsides i hörnet av festivalområdet, så långt bort från de stora ingångarna som möjligt. Varannan timme var ljudet från den bakomliggande rockscenen så starkt att man fick skrika för att höra vad man tänkte. Kommunikationen med intresserade var inte så lätt. Vid de timmar inte banden spelade på scenen bakom skickades det dit en trumorkester som stod bakom MUF-tältet.
Trots detta har jag haft väldigt många bra samtal med intresserade människor. Det är en härlig kännsla att få prata med någon som tror sig vara socialdemokrat, men bara efter tio minuters samtal starkt börjar tvivla på det.
Då jag besökte festivalen på privat budget tog jag mig även tid att lyssna på lite musik, bland annat Patty Smith, Europe, John Fogerty, Sonata Arctica mm..
