Sebastian Hallberg

Tidigare i veckan motionerade den moderata riksdagskvinnan Annicka Engblom om att låta kungen utse statsminister. Det är i grund och botten inte annat än rimligt. Monarkin idag är tyvärr lite "halv-avskaffad", vilket innebär ett konstigt mellanting. Fram till 1974 års regeringsform var det faktiskt kungen som föreslog och utsåg statsminister. Så är det även i de flesta andra konstitutionella monarkier idag. Med den nya regeringsformen däremot hittade man på att riksdagens talman skulle vara någon sorts låtsaspresident. Tidigare öppnades riksdagen på statschefens begäran. Idag öppnas riksdagen på talmannens begäran. Tidigare föreslog statschefen regeringschef. Idag föreslår talmannen regeringschef.

Det är alltså inte så att förslaget handlar om att införa enväldestyranni och låta kungen utse vem han vill. Det handlar alltså i praktiken om att föreslå en kandidat. Det är ju heller inte så idag att talmannen kan välja fritt utan allting går ju fortfarande genom riksdagen, som har den yttersta makten inom alla parlamentariska statsskick. Det finns således knappast något argument för att talmannen skulle vara "bättre" på att föreslå statsminister än statschefen.
Talmannen är dessutom en partipolitiskt beroende person som väljs av riksdagen. För närvarande är talmannen moderaten Per Westerberg.

Det märkligaste är just att Sveriges nuvarande statsskick är en lite konstig blandning mellan konstitutionell monarki och republik. Vi har å ena sidan en statschef, men många av de arbetsuppgifter de flesta monarker idag har sköts av talmannen, som kan liknas vid en sorts minipresident. Det är lite märkligt att vi inte kan bestämma oss för hur vi egentligen vill ha det utan fastnar i inkonsekventa mellanting.